Gunnar Lyckhage håller med Sture Larsson och skriver:
Den kinesiske läkare Li Wenliang som larmade om Coronaepidemin i Wuhan redan i
slutet av december 2019 blev trakasserad av lokala myndigheter och polis för att ha
spritt falska rykten. Innan han fick ett erkännande för sin insats hann han själv avlida av
sjukdomen. Han var en visselblåsare i ordets klassiska betydelse, en som vågar säga
sanningen även när den är obekväm och när det kan stå en dyrt att våga säga ifrån.
Kanske kände vi oss lite som visselblåsare också, Susanne Gäre och jag, när vi skrev
”Beredskap i kris” 2015, även om det enda vi riskerade var att väldigt få begrep vad vi
pratade om. Lite stolta var vi ändå, och glada att Civilförsvarsförbundet och Blå Stjärnan
satsade på vår bok.
I den europeiska inledningen av pandemin fick ordet visselblåsare en helt ny betydelse.
Följande citat ur DN om vad som hände vid after ski i Ischgl belyser eländet:
” Vid ett tillfälle beställer vi 100 shots. De bärs in till visslingar och tomtebloss. Alla bartenders
har en visselpipa runt halsen som de använder för att hålla festen igång. Jag tar en
visselpipa och blåser i den, jag vill liksom hjälpa till att höja stämningen.
Den och andra pipor vandrar sedan runt bland gästerna på baren. Allt är alltså som det
brukar vara i Ischgls pulserande nattliv. Det ska dröja flera dagar innan baren och alla
andra after ski-barer på orten stänger. Men då är det redan för sent. Från Ischgl har
smittan spridits till stora delar av världen.”
Men det som händer inom hemtjänsten i både Stockholm och andra svenska städer är
minst lika eländigt och visar på både brist på framsynthet och brist på respekt för
personalen och för de äldre som förtjänar ett gott och kvalitativt bemötande. Stor
personalrotation och mängder med timanställda ungdomar, med bristfällig utbildning,
dålig betalning, stressiga scheman, avsaknad av både skyddsutrustning och social
trygghet, som exempelvis ersättning från Försäkringskassan då man är sjuk, ger närmast
idealiska förutsättningar för smittspridning. Resultatet med alldeles för många dödsfall
har vi redan sett. ”Bekymmersamt” säger myndigheter, medan människor med insyn
protesterar. ”Detta är inte bekymmersamt, det är katastrofalt”.
Man blir inte direkt gladare när man läser vad agronom Sture Larsson beskriver här på
bloggen, att flertalet större byggnader i Sverige bryter mot Miljöbalken kapitel 2 och är
omöjliga att säkert använda av smittoskyddsskäl. Och att ingen skyddsbärande
myndighet på den humana sidan ens har försökt att tänka i smittoskyddstermer sedan
cirka 1975. Ingen, varken riksdag, regering, Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten,
MSB, Boverket, länsstyrelser eller kommuner! Det tar kanske tio minuter från nysning i
ett rum till droppsmitta i ett annat rum på grund av den ventilationsteknik vi använder i
Sverige. Därför kan vi inte hantera coronasmittan varken momentant eller på sikt.
Sverige har ingen metod att bryta smittkedjan inom nuvarande system.
Bägge dessa, tämligen olika, exempel visar på en nästan osannolik brist på analys av
verkligheten, från ansvariga svenska myndigheter och politiker. I den bok Susanne och
jag skrev 2015, Beredskap i kris, redogör vi för MSB´s analys av olika möjliga katastrofer
som kan inträffa. Där framgår tydligt att det finns ett mycket brett spektrum av risker.
Ytterst få av dem har med krig att göra.
Överst på den 27 punkter långa listan finns begreppet pandemi. Därmed blir det helt ofattbart att man kan lägga ner alla former av
beredskap, antingen det handlar om livsmedel, om medicinsk beredskap eller ånglok
ifall elektriciteten skulle fallera, bara för att det kalla kriget avslutats. Att EU i stället
skulle stå för beredskapen var bara ett påstående eller en from förhoppning, inte på
minsta vis kopplat till varken en faktaanalys eller något avtal.
Enligt Jordbruksverket kostade beredskapen på livsmedelsområdet 20 kr per invånare
och år, alltså ca 200 miljoner kronor. Men den skapade också en inhemsk produktion av
livsmedel, höll landsbygden levande och gjorde att vi inte behövde importera alls så
mycket livsmedel som i dag. (Exempelvis gick allt smör som producerades i Sverige till
beredskapsförråden innan de slussades vidare till handeln efter cirka ett år.)
I vår bok tittade vi också mycket på hur Finland agerat och deras noggranna arbete med
försörjningsberedskap. Här följer två viktiga citat, det första med anknytning till
krisberedskapen.
”… Det kan också ske något oväntat. Exempel på plötsliga förändringar som kan ske är:
• att klimatförändringen utvecklas snabbare och kraftigare än väntat och att människor
tvingas fly på grund av förändringarna i miljön,
• att askmoln ger upphov till avbrott i flygtrafiken eller har en avkylande effekt på
klimatet,
• att en politisk kris drivs till sin spets,
• att en växt- eller djursjukdomsepidemi sprids snabbt,
• att en pandemi som är farlig för människor uppstår,
• att någon del av världen drabbas av radioaktivt nedfall.”
Det andra citatet handlar om etiskt och moraliskt tänkande, det ligger mycket långt från
den svenska marknadsstrategin och handlar om hur man skall tänka kring inhemsk
livsmedelsproduktion:
”Framtidens hållbara livsmedelsförsörjning kommer inte att grunda sig på global
centralisering och utläggning, utan på lokal produktion och konsumtion i ett globalt
nätverk. För folket innebär det här såväl rätten som skyldigheten till egen
matproduktion. Framför allt borde vi hålla oss borta från de fattigas risskålar. Den
globala livsmedelssituationen och utsikterna för den ålägger också Finland en skyldighet
att sörja för den inhemska produktionen.”